Hej!
-Så var det februari, och ett nytt år har kommit igång. Det är en av de få riktigt soliga dagarna, och världen ser så annorlunda ut jämfört med den vi brukar se under blygrå moln. Det har varit miljökonferens i Davos, och det är tur att Greta Thunberg var där. Hon fick det förhoppningsvis att skava otrevligt under kostymerna, och hon gjorde det med hjälp av känslor:
”– Vårt hus brinner fortfarande. Er passivitet eldar på lågorna varje timme. Vi säger fortfarande till er att ni ska få panik, och agera som om ni älskade era barn framför allt annat.”
Människor är känslovarelser
Vi agerar alltid utifrån känslor, även när vi säger att vi inte gör det. Vi har våra rationella förklaringar när det passar ett visst beslut, men tänk efter själv när du tagit ett ”rationellt beslut”. Det finns så gott som alltid en känsla som avgjorde att du tog just det här beslutet. Det kan sitta långt inne, men det kan vara en känsla som kanske mer handlar om hur du blev bemött som barn än om vad som egentligen är det bästa i en viss situation.
Beslutet kan, allra längst där inne, handla om att bli sedd, omtyckt, att få utlopp för frustration, att få höra till en grupp, att vilja bestämma, att du får en – för andra – okänd fördel genom att välja som du gör, och så vidare. Det kan vara ett beslut som grundas på rädsla – säkert väldigt vanligt bland oss – och också vara sätt att bestraffa sig själv, som att man väljer bort något.
Känslan får saker att hända
Känslor kan få oss att försätta berg när det behövs, mer än något nyktert ställningstagande, hur bra det än verkar. Därför gör ju Greta helt rätt som drar in känslor för våra barn i sin argumentation. Och jag tror det är därför som Edward Wilson, Biofiliteorins grundare, också hade ytterligare en avsikt med sin teori än att få människan att förstå sin djupa koppling till naturen. När man väl får upp den kopplingen till ytan, och den blir medveten för oss, då blir naturen något annat än en källa till mina stora inkomster, och som jag kan utnyttja utan eftertanke.
Professor Wilson menar att om människan kan förstå att den orörda naturens värde för oss faktiskt kan överstiga värdet som skapas genom att exploatera den, så kan det vara ett sätt att bevara naturen till kommande generationer. Han säger också att sveket på den punkten skulle vara det allra största mot våra barn, eftersom det är omöjligt att reparera.
Så fort du har förstått den orörda naturens värde, så har du också sannolikt känt in kopplingen till den. Den känslan hejdar rovdriften.
Det man tycker om är man rädd om
Nästa steg blir då att få människor att förstå – och känna – att vi alla hör ihop, så att det blir lika illa för mig att utöva rovdrift på andra sidan Jorden där jag inte ser den, som att göra det på min egen bakgård. Rationellt sett är det ju lika illa, men psykologiskt så kan jag dölja det för mig själv.
Vi har detta med oss i Bildfeeling. Vi hoppas och tror att våra bilder, om de får sitta på alla möjliga väggar, påverkar de som rör sig där varje dag. De inte bara minskar stress och ökar återhämtning och ger en lugnare stämning, utan vi är övertygade om att de också hjälper till att förstärka kontakten med naturen. På det viset kan det smyga sig in en ny upplevelse och förståelse som kan skapa förändring hos var och en, och därmed också hos de runtomkring. Kanske inget stort till att börja med, men bollen har satts i rullning, och den är som bekant rund, så den fortsätter att rulla.
Det man tycker om är man rädd om.
Det viktiga egenvärdet
Idag har jag börjat skriva Bildfeelings miljöpolicy. Det är också en naturlig följd av våra känslor för vår vackra och sköra planet. Vi vill värna naturen, och samtidigt få andra att upptäcka den unika kraft som finns där för oss människor att få del av. Fler och fler ansluter sig till skaran som ser att naturen har ett egenvärde, och att vi alla är en oupplöslig del av den.
Egenvärdet säger att vi alla har ett ursprungligt värde som en del av naturen. Det krävs inte att vi producerar något eller försöker göra oss duktiga på något sätt, det räcker med att finnas till. Det är viktigt att bli påmind om det, och där kan en skogsbacke hjälpa till, eller en porlande bäck, en blomma på ängen eller vågornas taktfasta rullande mot stranden.
Och kan du inte just nu ta dig till en sådan plats, så kan du låta dig inspireras av naturbilderna i vårt galleri! Kanske någon av dem skulle platsa alldeles perfekt på din vägg?! Och vara en påminnelse om den fantastiska naturen, vår koppling till den och allas värde.
Vår huspoet Rumi får sista ordet – som alltid – och han skickar en nära 800 år gammal rebellisk hälsning – den kunde ha varit till Greta!:
Senaste kommentarer