Hej!

Det är blött ute. Regnet vattnar allt med stor noggrannhet, inget slipper undan som inte är under tak. Idag håller jag mig inomhus och utom räckhåll för vädrets makter, men för ett par helger sedan var det annorlunda. Johan och jag var i det fantastiskt vackra Ramsvik utanför Hunnebostrand i Bohuslän. Ett nedslipat klipplandskap med mjuka linjer och rosa klipphällar som möter havet.

Det blåser storm

Den helgen svarade havet med kaskader av vitt skum. Stormbyarna slog nära nog ner oss där vi stretade, men vi måste ut! Hela dagarna gick vi och såg ut ömsom som moderna mumier med kläder över hela kroppen mot vinden och regnskurarna, och ömsom som glada sommargäster när vi fick skala av oss i dalgångarna med lä och ibland sol. Sent på kvällen satt vi och tittade på solnedgången på en klippa, och Johan fick hålla i kameraobjektivet med alla krafter, och jag höll lika hårt i kapuschongen runt huvudet, annars hade nog både det ena och andra blåst ut genom öronen.

Det går att flyga ändå

Samtidigt tittar vi på skarvarna, i totalt samspel med sitt element. Dessa stora svarta, mäktiga fåglar som på starka vingar flyger smidigt och lugnt rätt mot vinden, strax över våghöjd. De verkar så fullständigt säkra på sitt mål, trots att de flyger till synes rätt ut mot öppet hav. Hur bär de sig åt? Vad är deras mål och hur hittar de dit? Måsarna kämpar och kastas omkring av stormbyarna, och de håller sig nära land, men inte skarvarna.

Det vackra i stormen

Jag kände mig ganska måsaktig där jag satt och var tacksam över att jag inte behövde tillbringa hela natten ute i stormen. Vinden rev och slet även inombords, men ett otroligt skådespel var det! Luften var ganska varm, och det regnade inte, solen visade sig glimtvis mellan molnen när den sakta sjönk mot horisonten, och det var mäktigt som sjutton. Det blev några fina bilder till Bildfeelings galleri, som den här ovan, även om det är svårt att fånga dramatiken utan dånet i öronen och känslan att nästan bli omkullblåst.

Stormar gör sånt då och då, vi blir genomblåsta och kanske omkullvräkta. Inte bokstavligt förstås, men som ”vår”poet Rumi sagt:

Bli inte rädd om ditt liv vänds upp och ner, hur vet du att den sida du är van vid är bättre än den som kommer upp?”

Det omskakande i stormen

Coronaepidemin tänker jag är allas vår stormvind nu. Vi tvingas till steg vi aldrig skulle ha tagit annars, och vi vet inte utfallet. Flera av vårt företags leverantörer säger upp personal, och i tidningen står det att en halv miljon svenskar är arbetslösa. Många är med om svåra händelser, och livet kan bli väldigt utmanande. Vägen tillbaka från det kan vara lång, men vägen finns ändå där. Hur ser det ut om fem år? Annorlunda! Det är det mest säkra vi kan säga. Man får bestämma sig för att inte tappa fotfästet och gå vilse i förändringen, eller rättare sagt: Den sida som kommer upp ska vara  minst lika bra eller bättre än den jag har haft! Det är kanske dags att vända blad i livet, eller dags för utbildningen man tänkt på, flytten, nya branschen eller för den där utvecklingen av egna företaget nu när det gamla inte finns kvar som anledning att inte göra det…

Att flyga nära ytan

Jag tänker igen på Skarven som flög målmedvetet i stormen, kanske tricket var att hålla sig nära vattenytan, den lät sig i alla fall inte hindras av motståndet, utan hittade en väg genom det. Den såg så lugn och stark ut, och det var så inspirerande att se den. Jag bär med mig den bilden inom mig. Att inte bli handlingsförlamad av sina upplevelser, att hitta vägen som leder framåt. Man måste ge sig själv tid att sörja det man förlorat, det är viktigt. Men i en sorg som tillåts finns också en väg framåt, en nyorientering som ger förnyad kraft att gå vidare.
Tyvärr fick jag inget foto på de flygande skarvarna, men här nedan är en fin bild på en sittande skarv som Johan tagit.

Rumi har sagt en väldig massa klokheter, då, för sexhundra år sedan, så vi avslutar med en till:

Målmedveten skarv

”Tillåt dig att bli ljudlöst indragen av den speciella attraktionskraften
från det du verkligen älskar.

Den kommer inte att leda dig vilse.”

Många varma hälsningar,

Johan & Marie