fbpx

Ett annat utspring

Nu är det dags för de första fågelungarna att lämna holkarna. Har man den stora turen och privilegiet att få sitta på första parkett när det sker, så kan man få en rätt rolig stund! Det hade jag förra året när talgoxarna lämnade holken på tomten. Det var personliga stilar på varje liten pippi. Vissa slängde sig handlöst ut i luften, till synes utan en tanke på vart man skulle kunna landa. Andra klättrade försiktigt ut ur hålet som en annan Mister Bean, som övermodigt bestämde sig för att hoppa från högsta trampolinen, men som sedan låg där med ett krampaktigt grepp om trampolinkanterna och försöker klättra ner. Någon fastnade med klorna i kanten, efter mycket tvekan,  så de blev en liten singlande fjäderboll mot marken, istället för att nå någon gren. Och någon enstaka svingade sig ut och lyckades fånga en kvist i flykten, så att det blev tvärstopp och de blev hängande, kanske upp och ner, medan de hämtade sig från denna omvälvande upplevelse.

Den dagen fick våra katter vara inne med torrfoder.

Stilen

Vilken av dessa stilar är min? Alla måste vi då och då ta oss ur våra (inbillade) holkar, och möta det okända. Jag identifierar mig mest med klättraren, eftersom jag inte vill riskera att bli den som tappar fotfästet innan jag ens har börjat. Men helst vill jag vara den som svingar mig ut och fångar en gren i flykten! Låt vara upp och ner. Det ska jag bli nå´n dag! Men inte idag. Nej, imorgon. Definitivt kan jag kasta mig ut imorgon!

Jaja.

Grejen

Kan fega, försiktiga jag vara bra på nåt annat då?
Jajamän, noga planerade och kalkylerade steg, det är min grej! Det är väldigt bra när man ska gå ner för stegen på månlandaren, så där borde jag vara ett naturligt val. Eller när man desarmerar en sprängladdning så är det en absolut fördel att inte chansa. Kanske en framtid. Hjärnkirurger kan inte heller gissa. Hur många andra gånger är det superviktigt? En del av mig vill att det ska vara väldigt viktigt väldigt ofta. En annan del av mig skakar på huvudet. Om jag råkar hamna upp och ner så får jag ju i alla fall nya perspektiv…? Det handlar inte om permanent hjärnskakning.

Alternativet

Behandling mot feghet. Finns det receptfritt?

Hmm…

  • Ganska rejält höga doser av humor – kan man skratta då har man överlevt fallet
  • En knuff av nå’n jag gillar, de är lättare att förlåta när man hänger upp och ner
  • Peppande musik på hög volym – då hör jag inte mina ”om” och ”men”
  • En stor fet belöning – med extra choklad och topping – den är svår att motstå!

Jag har ju lösningen! Nu kan jag bli peppande coach, ta dyrt betalt och se till att ANDRA tar steget. Så slipper jag!

Men äsch, det är jag alldeles för försiktig för. Så, här – jag bjuder på receptet.

Vanans makt

Det här blogginlägget får vila ett par dagar nu, och läsas igenom ett tiotal gånger och ändras och justeras några till. Så kanske jag publicerar det. Typ nästa vecka. Du kanske får se det då! Om det känns genomtänkt nog.

Rumi var en våghals av annan kaliber, lyss till honom här:

Att lämna holken

”Du har lämnat buren.
Dina vingar är utsträckta. 

Flyg nu.”

Sommarhälsningar,

Marie & Johan